Varför köpte jag inte en Golden?
Ni kanske vet att jag alltid velat ha hund och speciellt Schäfer fast jag är uppvuxen med Golden.
Ni vet också att jag uppfyllde min dröm då jag flyttade hemifrån 2016.
Jag gjorde min läxa, jag sökte på skk och kollade upp veterinär resultat på föräldradjuren osv.
Tillslut var det tre kennlar jag fastnade för och valde den som passade in bäst.
Jag hade såna förväntningar på hur det skulle bli att äga min första hund. Jag föreställde mig hur roligt och underbart det skulle vara. Det största problemet jag såg framför mig var hur jag skulle få valpen rumsren.
25 december 2016 hämtade jag hem honom, min söta fina Schäfer Theo.
Den första tiden var som väntat, spring ut och in.
Jag tänkte ofta på om jag gjort rätt val, men med tiden vi skapade en relation tillsammans så blev det mer självklart att jag gjort det.
Tiden gick och Theo blev större och det är här problemen börjar. Problem som tex hoppa mot bilar eller skälla på okända människor.
Och andra problem som har blivit värre med tiden, problem som jag inte vet hur jag ska ta tag i.
Tex:
- Han skäller på varenda hund han ser, inte bara skäller utan drar och blir helt okontaktbar och rabiat
- Han kan inte åka bil då han har sån förväntan och skäller konstant! Jag får sitta med öronproppar. Och eftersom jag inte har egen bil resulterar det i att andra får stå ut med detta dom korta resor vi gör och att åka på långresor till min pappa tex är inte på frågan!
I somras var hela min familj hos pappa och hälsade på, alla utom jag och Theo.
Ni kanske tror att jag lallat på och inte gjort något åt saken. Fel! Jag har lagt ner mycket tid och pengar, gått flera hundkurser, varit på hundtorpet, testat flera olika metoder. Och ja, vissa saker har faktiskt blivit mycket bättre. Han skäller sällan på människor nu och hoppar inte mot bilar, så något bra har jag gjort också.
För allt detta är ju ändå mitt fel och inte Theos!
Men jag tror verkligen ingen förstår hur mycket jag kämpat med dessa problem. Hur mycket jag gråtit och ibland till och med önskat att han aldrig fanns.
Jag har inte bara tänkt en gång att "varför skaffade jag inte en golden istället?!" Det skulle på något sätt kännas enklare ibland.
Ingen vill hälsa på mig längre, folk är rädd. En granne ha tex sagt att Theo ska hoppa på henne och bita tag i armen. Vilket jag aldrig skulle låta hända!
Människor ropar över gatan och frågar om jag verkligen orkar hålla i eller om jag komma flyga som en vante.
När folk i min närhet säger saker som "Theo har damp" "Han är fin att titta på iallafall" "Jag hade förstått om Theo hade bitit X men sånt gör inte min lilla hund"
Listan kan göras lång med saker jag får höra dagligen. Och det är inte kul!
Jag kanske skämtar tillbaka men inuti svider det så enormt.
Jag gråter i princip varje dag, ställer mig frågan om det ska vara såhär att vara hundägare och jag har också googlat hur jag ska omplacera honom.
Missförstå mig inte, jag älskar min hund över hela mitt hjärta! Och jag skulle aldrig göra mig av med honom.
Jag trodde bara inte att en hund skulle begränsa mig såhär mycket. Då jag inte ens kan åka nånstans utan att få tinnitus.
Tog jag vatten över huvudet? Svar ja.
Ångrar jag mig? Svar nej.
Hade jag fått välja hade jag tagit Theo 100ggr om!
Och i allt detta är det lite komiskt att jag trodde att rumsrenheten skulle vara det största problemet.